Linda

Besök hos barnmorskan stod på schemat idag... jag som hade hoppats att slippa det... jag som hade hoppats på att den lille skulle ha kommit ut vid detta laget... men inte vill den komma ut inte... den verkar ha de väldigt bra där inne... *sucka* Är det någon som vet nåt bra tips så man kan locka ut den... ? =)

Åt frukost, klädde barnen, duschade och stressade runt här i vanlig ordning innan vi tillslut hittade ut genom dörren.. insåg att dom inte hade plogat här så det var snorhalt på vägen... stora vägen var däremot plogad men de kändes ungefär som de kunde kvittat... dom hade inte kört med plogbladet tillräckligt långt nere så dom hade bara packat snön bättre och gjort det ännu mera halkigt... =/ Men kom i alla fall in till Färgelanda utan att besöka något dike...

Hos barnmorskan såg allt bra ut.. och den lille växer och växer... vid detta laget kan ju fundusmåttet minska nån cm då magen sjunker ihop mer och mer... men trots att min mage har sjunkt ihop en hel del sen bara förra veckan som min barnmorska konstaterade så hade mitt fundusmått ökat med en cm... så om inte bebisen har tänkt att komma ut snart så kommer den att få stanna där inne för jag kan inte se riktigt hur den ska komma ut annars... ? Emilia var ju stor när hon föddes men det märktes ju av också för hon satt ju fast... så hur ska den här lilla klumpen ta sig ut egentligen... ? Men jag förstår att min rygg strejkar... bära upp en så stor mage är ju inget lätt jobb... !!

När jag var klar hos barnmorskan hade Johanna ringt mig så ja ringde upp henne och då var hon på Ica i Färgelanda... åkte ner och träffade henne... och efter lite tjat kom vi överens om att jag skulle komma hem till henne.. handlade klart med tjejerna sen tog vi vägen om mamma för att hämta lite ägg, åkte hem och lämnade av matvarorna och sedan bar de hem till Johanna... Där har tjejerna lekt med Nova och Vincent hela dagen och jag och Johanna har pratat en massa skvaller... vad annars.. ? =) Tillslut ringde Tobias och efterlyste mig och då insåg jag att det var hög tid att fara hemåt för att laga lite mat och så.... Men det var riktigt roligt att komma utanför dessa väggar lite granna... för det sista har jag ju bara gått här hemma dag ut och dag in... dock var det inte lika populärt när jag kom hem... =/ Blev riktigt ledsen och besviken då Tobias var jätte sur för att jag inte kommit tidigare... jag kände mig helt plötsligt som en fånge på sättet han la fram det på... kände bara för att vända i dörren och åka härifrån igen... här hade jag haft det roligt idag och var glad när jag kom hem så möttes man av det där... mitt leende på läpparna bleknade fort bort... tårarna hägrade i ögonvrån... rädslan kröp på mig och känslan från förhållandet med Thomas gjorde sig påmind.. då jag knappt fick lämna lägenheten... det som skrämde mig mest var väl hur han påminde om Thomas just då... den sidan har han aldrig visat förut... men efter lite tjafs kom det fram att han hade vart orolig... han hade ringt min mobil men inte kommit fram... antagligen har jag inte haft någon mottagning på den.. fast han va fortfarande sur för att jag inte kommit tidigare och det stör jag mig på.... ska jag inte få vara ute på saker.. ?

Tiden fram tills det var dags för han att åka till jobbet tillbringade jag så mycket jag kunde för mig själv... som tur var satt han det mesta vid datorn... det var spänt i luften här och vi pratade inget större med varandra... så ikväll var det en lättnad när han äntligen åkte... hoppas att han är på bättre humör imorn när han kommer hem... men det sista har vi tjafsat en hel del... vet inte vad jag gör för fel, men det känns som inget duger... allt jag gör blir bara fel...

Trodde förra året att jag äntligen hittat hem... jag hade det bra.. barnen hade det bra... vi var lyckliga... men nu den sista tiden har jag börjat tvivla... och efter dagens händelse så tvivlar jag ju ännu mer... varför kan inte allt bara vara bra... ? Visst förekommer bråk i ett förhållande... men nu känns det som att så fort jag öppnar munnen så säger jag nåt fel...

Nu det sista har jag ju nästan inte kunnat göra något heller på grund utav ryggen och då känns det som han är sur på mig för att jag inte gör något... ibland har jag haft så ont så jag har velat lägga mig ner och bara gråta men jag har hela tiden försökt att hålla humöret uppe... men visst... många gånger kan jag säkert se sur och grinig ut men för det behöver jag ju inte vara det...

Nä nog ältat om detta.. blir bara ännu mer nere när jag sitter och tänker på det... ska försöka glömma det nu och gå till sängs.. allt är säkert bättre imorn igen !! *hoppas*

// Linda