När Rebecca kom till världen !!
Ja.. jag har ju tidigare lovat att berätta historien om hur det gick till när Rebecca kom till världen.. så nu tänkte jag försöka mig på det.. !! =)
Söndag den 25 januari 2009 vaknar jag strax innan två för att gå på toaletten i vanlig ordning... men när jag sen kommer tillbaka och lägger mig i sängen är det som att någon sparkar mig hårt i ländryggen... det gjorde så fruktansvärt ont minns jag... hela jag hoppade tydligen till för Tobias vaknade och undrade vad jag grejade med egentligen... och sen bara någon minut senare känner jag hur det börjar bli blött i sängen... skyndar mig ur sängen... å ja... vattnet gick !! Säger till Tobias att vattnet går ... men han tror mig först inte.. men när han sen tänder lampan och ser att det är blött i sängen då får han bråttom upp... slänger på sig kläderna och kastar sig iväg för att leta reda på en telefon och ringa till sin mamma.. under tiden får jag på mig lite kläder och sen ringer vi till Näl... men det var nog de dummaste jag gjort nångång... ska aldrig mer ringa in.. bara åka.. !! =) Varför de kommer ni att förstå senare i denna berättelsen.... Hon jag pratade tyckte att jag skulle komma in på vattenavgångskontroll 10. 30 på förmiddagen.... trots att hon såg i mina journaler att dom tidigare förlossningarna hade gått rätt fort och så.. hon förklarade vart jag skulle gå någonstans men vid det laget hade jag slutat lyssna.. jag satt mest och väntade på att få avsluta samtalet... Å tillslut var hon färdig med sin vägbeskrivning och jag vet inte allt var det var... jag var bara glad för att bli kvitt telefonen... !! =) När jag sen skulle resa mig från pallen jag satt på så kom det nog ett par liter vatten.. det bara forsade ur mig... så fort iväg än en gång för att leta upp lite nya kläder... sen anlände Gun-Britt och då kastade vi oss iväg... jag blev lite osäker på om vi verkligen skulle åka in.. för jag hade ju inte fått några värkar eller så än... men samtidigt hade jag sagt till mig själv att den dagen vattnet gick då skulle jag åka in... hellre att jag sen får åka hem isådana fall...
När vi passerat Färgelanda började jag få värkar... men de var ändå inte så farligt..jag hade ju föreställt mig en liknande förlossning som med Emilia om det började med att vattnet gick.. och dom värkarna jag hade med Emilia dom var ju inte av denna värld.. då låg jag i en ambulans och skrek konstant från Åmål till Trollhättan... nu satt jag i bilen... å visst dom kändes de gjorde dom ju... men det var ju inte så jag satt och skrek... Sen när vi väl var framme vid Näl var jag ju inställd på att jag inte skulle kunna gå upp till förlossningen om det skulle vart en "Emilia-förlossning".. för med Emilia så höll jag på att dö bara dom vinklade båren lite granna uppåt... men nu knallade jag ur bilen och traskade lugnt upp till förlossningsavdelningen... väl där inne hade dom ju inte heller för bråttom.. tillslut fick vi ett rum och så kom en barnmorska och kopplade på ctg och så... hon började prata på vad jag ville ha för bedövning men blev sedan knäpptyst... sen blev det fart... och det enda jag kunde få var ju lustgas för jag var redan öppen 8 cm... och så sprang hon ut i korridoren och ropa åt sig en sköterska och förklara för någon annan att hon skulle bli kvar inne hos mig för hon antog att det skulle gå rätt fort... Jag blev själv väldigt förvånad för jag trodde knappt att jag var öppen alls.. jag hade ju inte haft några större värkar så jag var inställd på att det skulle ta lång tid denna gången... men där fick jag fel... väldigt fel !! Runt kvart över tre var vi inne på rummet... 04.14 är hon född... !! Å klockan var ju ganska exakt två när vattnet gick där hemma...
Nu följde en hemsk timma av smärta... värkarna kom allt kraftigare och jag hann ju inte andas emellan dom.. barnmorskan tyckte synd om mig som inte fick en chans att återhämta mig emellanåt... och den sista tiden innan hon kom ut var lite dramatisk och panikartad... det var nämligen så att huvudet kom ut men inte resten.. barnmorskan och sköterskan drog och tryckte på magen men det hjälpte inte... hon satt fast... så efter ett par krystvärkar utan att hon kom ut sprang dom iväg och larmade på någon knapp och en sprang ut i korridoren och ropade: Vi behöver hjälp här !! Då fick jag panik... ja vet inte hur jag ska beskriva de... men känslan av att hon inte kom ut... paniken som kom krypande på en då den gick inte att undvika.. man tog ju i och tryckte för allt man var värd men inget hjälpte... ja visste inte vad jag skulle göra... ? Fick berättat för mig efteråt att jag hade bett dom ta livet av mig då... och det undrar jag inte på... för paniken man fick av att hon satt fast och inget hjälpte den går inte att beskriva... kan bara säga att jag är så fruktansvärt glad för att vi hann in till sjukhuset...att jag åkte då och struntade i vad hon sa i telefonen... för hur hade det gått om vi hade vart i en bil eller någon annanstans... ? Det kom in ett par sköterskor till och dom hävde sig över magen på mig och tillslut kom hon ut... min lilla Rebecca... eller ja.. hon va ju inte så liten.. =) Hon var rätt tilltagen dom första minutrarna men det var ju inte så konstigt med tanke på att hon hade vart ute med huvudet ett bra tag innan resten av kroppen följde med... senare på dagen upptäckte man sen att hon hade brutit nyckelbenet under förlossningen.. men de undrar jag inte på så som dom fick dra och trycka på henne för att få ut henne... men innan man upptäckte det tog man en rad olika blodprover och så på henne för hon var lite knorrig och inte helt hundra... så den stackars barnläkaren som jobbade den söndagen hon hade att göra... för det var inte en gång hon fick komma och titta på Rebecca... men de var först efter att blodproverna visade sig normala hon upptäckte nyckelbenet och då fick hon smärtstillande och sen blev hon bättre... där var anledningen.. !!
Nu är hon redan fem veckor gammal och växer som bara den... hinner ju inte leta upp barnens gamla kläder förrän hon har vuxit ur dom nästan... *s* Ligger här brevid mig och leker i babygymet... så underbart söt... !!
Rebecca... bara några timmar gammal..
Söndag den 25 januari 2009 vaknar jag strax innan två för att gå på toaletten i vanlig ordning... men när jag sen kommer tillbaka och lägger mig i sängen är det som att någon sparkar mig hårt i ländryggen... det gjorde så fruktansvärt ont minns jag... hela jag hoppade tydligen till för Tobias vaknade och undrade vad jag grejade med egentligen... och sen bara någon minut senare känner jag hur det börjar bli blött i sängen... skyndar mig ur sängen... å ja... vattnet gick !! Säger till Tobias att vattnet går ... men han tror mig först inte.. men när han sen tänder lampan och ser att det är blött i sängen då får han bråttom upp... slänger på sig kläderna och kastar sig iväg för att leta reda på en telefon och ringa till sin mamma.. under tiden får jag på mig lite kläder och sen ringer vi till Näl... men det var nog de dummaste jag gjort nångång... ska aldrig mer ringa in.. bara åka.. !! =) Varför de kommer ni att förstå senare i denna berättelsen.... Hon jag pratade tyckte att jag skulle komma in på vattenavgångskontroll 10. 30 på förmiddagen.... trots att hon såg i mina journaler att dom tidigare förlossningarna hade gått rätt fort och så.. hon förklarade vart jag skulle gå någonstans men vid det laget hade jag slutat lyssna.. jag satt mest och väntade på att få avsluta samtalet... Å tillslut var hon färdig med sin vägbeskrivning och jag vet inte allt var det var... jag var bara glad för att bli kvitt telefonen... !! =) När jag sen skulle resa mig från pallen jag satt på så kom det nog ett par liter vatten.. det bara forsade ur mig... så fort iväg än en gång för att leta upp lite nya kläder... sen anlände Gun-Britt och då kastade vi oss iväg... jag blev lite osäker på om vi verkligen skulle åka in.. för jag hade ju inte fått några värkar eller så än... men samtidigt hade jag sagt till mig själv att den dagen vattnet gick då skulle jag åka in... hellre att jag sen får åka hem isådana fall...
När vi passerat Färgelanda började jag få värkar... men de var ändå inte så farligt..jag hade ju föreställt mig en liknande förlossning som med Emilia om det började med att vattnet gick.. och dom värkarna jag hade med Emilia dom var ju inte av denna värld.. då låg jag i en ambulans och skrek konstant från Åmål till Trollhättan... nu satt jag i bilen... å visst dom kändes de gjorde dom ju... men det var ju inte så jag satt och skrek... Sen när vi väl var framme vid Näl var jag ju inställd på att jag inte skulle kunna gå upp till förlossningen om det skulle vart en "Emilia-förlossning".. för med Emilia så höll jag på att dö bara dom vinklade båren lite granna uppåt... men nu knallade jag ur bilen och traskade lugnt upp till förlossningsavdelningen... väl där inne hade dom ju inte heller för bråttom.. tillslut fick vi ett rum och så kom en barnmorska och kopplade på ctg och så... hon började prata på vad jag ville ha för bedövning men blev sedan knäpptyst... sen blev det fart... och det enda jag kunde få var ju lustgas för jag var redan öppen 8 cm... och så sprang hon ut i korridoren och ropa åt sig en sköterska och förklara för någon annan att hon skulle bli kvar inne hos mig för hon antog att det skulle gå rätt fort... Jag blev själv väldigt förvånad för jag trodde knappt att jag var öppen alls.. jag hade ju inte haft några större värkar så jag var inställd på att det skulle ta lång tid denna gången... men där fick jag fel... väldigt fel !! Runt kvart över tre var vi inne på rummet... 04.14 är hon född... !! Å klockan var ju ganska exakt två när vattnet gick där hemma...
Nu följde en hemsk timma av smärta... värkarna kom allt kraftigare och jag hann ju inte andas emellan dom.. barnmorskan tyckte synd om mig som inte fick en chans att återhämta mig emellanåt... och den sista tiden innan hon kom ut var lite dramatisk och panikartad... det var nämligen så att huvudet kom ut men inte resten.. barnmorskan och sköterskan drog och tryckte på magen men det hjälpte inte... hon satt fast... så efter ett par krystvärkar utan att hon kom ut sprang dom iväg och larmade på någon knapp och en sprang ut i korridoren och ropade: Vi behöver hjälp här !! Då fick jag panik... ja vet inte hur jag ska beskriva de... men känslan av att hon inte kom ut... paniken som kom krypande på en då den gick inte att undvika.. man tog ju i och tryckte för allt man var värd men inget hjälpte... ja visste inte vad jag skulle göra... ? Fick berättat för mig efteråt att jag hade bett dom ta livet av mig då... och det undrar jag inte på... för paniken man fick av att hon satt fast och inget hjälpte den går inte att beskriva... kan bara säga att jag är så fruktansvärt glad för att vi hann in till sjukhuset...att jag åkte då och struntade i vad hon sa i telefonen... för hur hade det gått om vi hade vart i en bil eller någon annanstans... ? Det kom in ett par sköterskor till och dom hävde sig över magen på mig och tillslut kom hon ut... min lilla Rebecca... eller ja.. hon va ju inte så liten.. =) Hon var rätt tilltagen dom första minutrarna men det var ju inte så konstigt med tanke på att hon hade vart ute med huvudet ett bra tag innan resten av kroppen följde med... senare på dagen upptäckte man sen att hon hade brutit nyckelbenet under förlossningen.. men de undrar jag inte på så som dom fick dra och trycka på henne för att få ut henne... men innan man upptäckte det tog man en rad olika blodprover och så på henne för hon var lite knorrig och inte helt hundra... så den stackars barnläkaren som jobbade den söndagen hon hade att göra... för det var inte en gång hon fick komma och titta på Rebecca... men de var först efter att blodproverna visade sig normala hon upptäckte nyckelbenet och då fick hon smärtstillande och sen blev hon bättre... där var anledningen.. !!
Nu är hon redan fem veckor gammal och växer som bara den... hinner ju inte leta upp barnens gamla kläder förrän hon har vuxit ur dom nästan... *s* Ligger här brevid mig och leker i babygymet... så underbart söt... !!
Rebecca... bara några timmar gammal..
Kommentarer
Postat av: Angelica
vilken berättelse. Va gott att ni åkte in med en gång!
Trackback
