Linda

Här sitter man nu själv framför tv:n... programmet är precis slut och jag ska väl dra mig tillbaka...

Men innan jag kan gå och lägga mig måste jag skriva av mig lite för att rensa tankarna... annars blir jag bara liggandes med en massa tankar och kommer inte att kunna somna...

Allt här hemma känns så hopplöst nu för tiden...
Om man ska börja från början så vet ja inte riktigt vart jag ska börja... detta året har vart riktigt tufft... inte bara det att man har tre barn och ta hand om... man ska ta hand om en hund och ett hus också... då ska man ju helst vara två... visst ja har Tobias... men han har dragits med ständig migrän då han fick gå ner på tvåskift i början av året... så han har inte orkat med någonting i stort sett... och han har vart hemma mer än han har vart på jobbet... så nu i höst fick han äntligen igenom att gå ner på dagtid... å jo... migränen blev betydligt bättre... han har bara vart hemma en dag från jobbet för migrän... till skillnad från då han jobbade tvåskift... då var han hemma minst två dagar på två veckor i migrän.... Men allt var inte guld och gröna skogar då han fick dagtid... sen han fick dagtid så har han knappt vart hemma alls... dom få timmarna / minutrarna jag ser han på dygnet nu så är han helt slut.... han jobbar över i stort sett varje dag... är han inte kvar på eftermiddagen så börjar han vid fyra på morgonen men är ändå inte hemma förrän bortåt femtiden och då är han ju helt färdig... så han stoppar i sig lite mat och kanske ser en stund på tv:n sen säger han godnatt...

Han är iväg och hjälper sin mamma en del... men samtidigt så blir han väl skyldig det då han har gjort upp med henne att hon hjälper oss med barnen då jag jobbar eftermiddag/kväll och det bara handlar om några timmar... han som skulle ta ut pappaledighet... *sucka* jag har jobbat i en månad nu och han har vart hemma tre dagar... så intresserad var han av att vara hemma och ta hand om barnen... förra helgen jag jobbade lämnade han bort barnen för att åka iväg och jaga... nu prata hans pappa på att dom skulle iväg och jaga på söndag men de sa ja bestämt nej till... nu ska han jobba på lördag också och då ska mamma passa barnen... så då får han banne mig vara hemma på söndag... det kanske är hans tur att städa huset då... ?

Ber jag om hjälp med något kan det ta upp till två veckor innan han har tid eller ork att hjälpa mig med det... men ber hans mamma om hjälp så får hon hjälp samma dag... förra söndagen hade vi planerat in en del vi skulle göra här hemma... nä då kom hans mamma på att han var tvungen att sota ur deras panna... jo men inga problem ... de klart han fixade de... *sucka*

Det känns som att jag inte finns eller hörs...

Han gör upp med sin mamma om allt möjligt från barnpassning till att köra hans pappa till flygplatsen då han jobbar utomlands... som jag sen får veta efterhand och då får ja ju sen snällt finna mig i att han måste hjälpa henne med det ena och de andra...

Hemma har jag nu helt kört fast...
Jag vill tex gå ut och gå med Ebba...ingen har vart ute och gått med henne på evigheter... jag har vart låst nu på dagarna då barnen har vart dåliga och sen på kvällen då ska jag vara hemma och göra Tobias sällskap för då vill han ju träffa mig den lilla stunden vi ses... helt otroligt att jag har fått åka iväg på friskis... fast de har han väl inte kunnat säga nåt om då han har lovat mig att jag skulle få gå på de... men där är det skillnad... säger ja att ja ska på friskis då är de väl okej.. men säger ja att ja ska ut me Ebba... nä då kan ja göra de en annan gång... då kan ja väl istället vara hemma och hålla han sällskap.. ja får inte ihop de... vad är skillnaden... ? Varför kan jag göra de ena men inte de andra... ??

Sen har vi huset... jag städar och städar men de syns inte...
Jag plockar bort.... Tobias tar fram... jag tvättar och stryker hans tvätt... han flyttar den bara från ett ställe till ett annat... ibland när jag jobbar kväll så kan jag be han om vissa saker... då kanske han har lyckats gjort nåt utav grejerna när man kommer hem om man har tur...

Ja sa för ett tag sen till min syster att jag skulle städa till advent.. då bara hon skratta åt mig... det var ju flera månader kvar till advent... men jag skrattar inte längre för jag vet inte hur jag ska hinna eller orka bli klar till advent... ? Så fort jag blir klar på ett ställe så kommer det fram nya saker på nästa ställe.. Tobias var ju duktig och satte upp lamporna och grinden i helgen... men det är ju inte bara till att sätta upp lampor och en grind... man behöver ju vissa verktyg och så... gissa vart dom står nu... ? Jodå... bara avställt inne i hallen på golvet... så allt han gör innebär merarbete för en annan... känns så fruktansvärt hopplöst... han lägger bara ifrån sig sakerna där han står i stort sett.... han skäller ibland på ungarna att dom inte har ställt upp skorna eller hängt upp jackorna... men den som aldrig hänger upp jackan eller ställer upp skorna det är han själv.. 99 av 100 gånger står hans skor framför dörren så man snubblar på dom....

nä nog gnällt på han nu men de är tyvärr bara den bistra sanningen...

jag ska absolut inte säga att jag är felfri... jag är väldigt lat av mig ibland jag me... men jag har bättrat mig... det är såpass mycke så jag kan säga det själv... jag försöker hålla efter, jag försöker städa och greja men ibland orkar jag inte hela vägen ...

Jag är fortfarande uppe minst en gång per natt och gör mat till Rebecca... sen jobbar jag på de...jag är helt slut på dagarna... men vad hjälper det... det är ingen annan som ser till att disken eller kläderna blir rena...

Blev väldigt avundsjuk på en kompis här för ett tag sen... när hon kom hem på söndag kväll efter att ha jobbat helg så hade hennes sambo städat och gjort fint i hela huset... tänk om Tobias skulle gjort nåt sånt nångång... *Drömmer*

I bästa fall läser han detta inlägget och känner sig tvingad... =)


Nä nog gnällt för ikväll.. nu ska jag stupa ner i säng...

Imorn är en ny dag och det är dags att ta nya tag.... !!

Natti natti...

// Linda